Newsflash: HHS går med i Mobile Heights

Harry Hotline Society har gått med i Mobile Heights.

Efter flera lyckosamma samarbeten mellan Mobile Heights och Harry Hotline Society har nu HHS ansökt om att bli fullvärdig medlem i Mobile Heights.

Då Harry Hotline Society ser sig som kulturbäraren av det mobila klustret i Sydsverige ser vi fram emot att hjälpa till med att förankra fler av Mobile Heights high-tech medlemmar i den skånska teknologimyllan.

HHS är en ekonomisk förening som genom föreläsningar, böcker och artiklar sprider kunskap om hur det mobila klustret vuxit fram ur Ericssons mobiltelefonverksamhet sedan i mitten av 1980-talet.

HHS hjälper gärna dig och ditt företag med inspiration,  råd och konsultationerna anpassade efter dina behov inom t ex produktutveckling, projektorganisation och processutveckling.

1G (analoga mobiltelefonsystem)

1G

Förutom NMT, som vi redan pratat om så levererade vi telefoner till AMPS, främst i USA, och TACS/ETACS, som fanns t ex i Storbritannien, men det fanns också andra analoga system som nu i efterhand har kommit att kallas 1G. Ja, det finns till om med mobilsystem som kallas 0G t ex A-Netz, B-Netz, MTA, MTB, MTD, MTS, IMTS, ARP, System 1, Altai, AMR, RTMI etc men det är forntid och får bli en senare artikel.

Nu till några 1G som generellt var cellulära FDMA-system med automatiska abbonentväxlar. De utvecklades under 1970-talet, driftsattes under 1980-talet och fanns kvar tills GSM tog vid 1990-talet. Microprocessorer och en digital kontrollkanal var andra tekniska innovationer som de hade gemensamt. De höll till på 400-450 MHz eller 900 MHz banden med dynamisk frekvensallokering. Företrädesvis bilmonterade men handportabler kom så småningom. Visa av dem hade roaming.

AMPS (Advance mobile phone system) Systemet utvecklades av Bell Labs medan telefonen utvecklades av Motorola. Själva licensförfarandet i USA var intressant; man delad in landet i ett antal MSA (Metropolitan Statistical Areas) och RSA (Rural Service Areas). Totalt blev det drygt 700 MSA+RSA. Sedan delad man varje MSA/RSA i A- och B-band. B-bandet gavs till en lokal telefonoperatör, en WCC (Wireline Common Carrier), medan A-bandet lottades ut till en RCC (Radio Common Carrier). Det gick tydligen en hel del rykten om att det fuskades ganska mycket när A-banden skulle lottas ut. Först ut var Ameritech i Chicago som startade 1983.

1

AMPS användes både i Nord- och Syd-Amerika, Australien, Nya Zeeland och Israel. I slutet av 1980-talet började man få kapacitetsproblem i USA och behövde utnyttja spektra effektivare. Motorola föreslog då N-AMPS där man komprimerade den 30 KHz breda talkanalen 3 gånger men fortfarande FDMA. Den lösningen man valde var D-AMPS där man gick över till TDMA på talkanalen i övrigt behöll men det analoga system intakt. AMPS försvann samtidigt som D-AMPS försvann i USA 2008.

TACS, Total Access Communication System, är ett system som togs fram för Storbritannien som till mycket bygger på AMPS. Man fokuserade dock mera på hög kapacitet än på att täcka yta. Det gör att TACS lämpar sig betydligt bättre för tätbefolkade områden, kanske påverkade det också att man ofta tappade samtal på M25 när det började gå lite fort. Systemet introducerades 1985 av Vodafon och Cellnet (BT) som hade byggt två helt egna system på samma specifikation. Cellnet utvecklade sitt i samarbete med GE i USA medan Vodafon utvecklade sitt i England. Även Irland, Österrike, Spanien och Hong Kong använde TACS. En speciell version för Japan, JTACS togs också fram. När man behövde mera kapacitet utökade man antalet kanaler och då kallades systemet ETACS. I europa finns idag inget ETACS nät kvar och i Storbritannien stängde Cellnet ner sitt nät 2000 och Vodafon 2001.

C-Netz, Västtyskland, det var det tredje och sista analoga telefonsystemet i som Tyskarna provade efter A- och B-Netz. D-netz är alltså GSM och det är förklaringen till D2 som Mannesman numera Vodafones nät kallas. Det var Deutsche Telecom, dagerns T-Mobil, som drev nätet och Siemens som utvecklade det. Det var ett 450 MHz, startade 1985 och det hade 800 000 användare i början av 1990-talet och stängde 31/12 2000. C-Netz var till exempel först med att dela på telefonen och användar-id med ett telefonkort med en magnetremsa och från 1988 började man med ett SIM-kortet. Man använde också PIN-kod och systemstöd autentisering. Systemet exporterades även till Portugal och Syd-Afrika men det fanns ingen roaming. Vi levererade aldrig några telefoner till C-netz men förutom Siemens så tillverkade bland annat Alcatel, Philips, Motorola, Nokia, AEG och Technophone telefoner.

2  C-Netz telefon, Technophone

 I Frankrike fanns det två system, French telecom körde ett eget system, RadioCom 2000, utvecklat i Frankrike av Matra, Alcatel, Radiotel, Mobitel och Sagem. Vem som gjord vad är inte lätt att reda ut men även Nokia var en av telefonleverantörerna. 1986 börjar på 400 MHz men tvingas använda flera olika frekvenser på olika platser för att möte efterfrågan. 1988 finns det 60 000 abonnenter. Från 1990 introducerar man mobiler med dual-band 400/900 MHz.

Det andra 1G systemet i Frankrike är en fransk variant av NMT (NMT-F) och det startar 1988 av SFR. SFR var ett konsortium vars huvudägare är CGE med bland annat BellSouth och Racal. SFR fortsatt med GSM och finns fortfarande kvar som en av mobiloperatörerna i Frankrike. Numera är SFR helägt av CGE som sedan 1998 heter Vivendi, ett mäktigt konglomerat som bland annat äger det Veolia som driver Öresundtågen. Men det är en helt annan historia.

I Japan fanns det flera 1G system t ex hade NTT DoCoMo TZ-801, TZ-802, and TZ-803 konkurrenten DDI (Daini Denden Planning) som använde JTACS (Japan Total Access Communications System)

I Italien körde man Radio Telephone Mobile (RTM) på 450 MHz, startade 1984 av SIP hade 100 000 användare och avvecklades helt 1996. Men i Italien så hade man också ETACS parallellt innan GSM ersatte båda.

3

 

4

 

 

Orbitel

1b3ed68Orbitel Mobile Communication ltd var från början ett joint venture mellan de brittiska teknologibolagen Racal och Plessey. I samband med att Ericsson tog GSM affärer i Storbritannien och Tyskland köpte man halva Orbitel 1991. Orbitel var ett Ericsson i miniatyr som gjorde både telefoner och basstationer. Orbitel hade startat tidigt med digitalradio, bl a CT2 och låg väldigt långt fram med GSM utvecklingen och det sägs att Ericsson köpte in sig för att säkert ha en basstation om den egna utvecklingen hade misslyckats. Nu blev det dock inte så och ganska snart kunde man avveckla Orbitels basstationsutveckling. Men Orbitels mobiltelefonutvecklingen fick fortsätta ganska ostört och här låg man långt fram och de flesta tidiga GSM-operatörer använde Orbitels kombitelefon TPU 901 för att dra igång sina nät. I praktiken var TPU 901 den första volymtillverkade GSM telefonen och den som fick det första typgodkännandet (maj -92). En Ericsson-version TPU 901 gjordes också som fick beteckningen GM 120. Baksidan av denna pionjärsanda var att man inte kunde lägga lika stort fokus på att göra en GSM ficktelefon och, paradoxalt nog, blev de en halv generation efter på marknaden när GSM sköt fart ordentligt och lyckades aldrig att tjäna pengar på sitt teknikkunnande. Runt 1992-93 så hade vi ett mindre samarbete eller egentligen bara några möten där vi diskuterade möjlig gemensam teknik. Resultatet av dessa möten blev ganska tunt, dels låg Orbitel långt före oss dels hade de en helt annan arkitektur och ett annat chipset än vårt egenutvecklade. Sedan var vi ju, även om Ericsson ägde halva Orbitel, konkurrenter. Vi hade dock betydligt större organisation och ett helt annat stöd varför vi ganska snabbt passerade Orbitel på marknaden. 1996 köpte Ericsson resten av Orbitel. Men då gjorde man fortfarande inget försök att föra samman Orbitel med resten av Ericssons mobilverksamhet utan Orbitel fick fortsätta med ganska stor frihet, både med GSM och ett satellit-projekt, Globalstar, som var ett Qualcomm baserat CDMA system. När satellit-telefonen blev klar, runt 1999, så hade dock Ericsson tagit greppet ordentligt och den fick heta Ericsson R290. Den enda då som hade dual mode med både GSM och Globalstar satellitmode.

Men tillbaks till 1996 när Ericsson tog över ägandet av Orbitel. Då skickade man ditt Ian Maclure, han hade varit chef i Norrköping men när man började lägga ner Ericsson där fick han äran att åka tillbaks till UK och försöka göra Orbitel till ett Ericssonbolag. Det lyckades han väl med hyfsat även man fortfarande hade ganska stor fritt i teknikval och genom att man hade sin egen fabrik i Carlton i norra England så kunde man fortsätta att sköta sig själva i mångt och mycket. Men runt 1998 bestämdes att nu skulle Basingstoke inkorporeras med Ericsson Mobile ordentligt och bli en del i GSM-organisationen drevs från Lund. Till en början var det bara samverkan på managementnivå men ganska snart stod det dock klart att vi var tvungna att öka kontakten på ingenjörsnivå också om man skulle kunna anamma vår teknologi och våra processer.

1999 delades organisationen i Basingstoke i två delar, en GSM-delen och en satellittelefonen-del och nu var det ”all in” på GSM-sidan vad avsåg chipset, produktion, utvecklingsprocesser, teknikadministration, ja allt som hade med mobiltelefonutveckling att göra. De första produkterna som kom fram var T18 och T10. Med tiden så avvecklades satellitverksamheten medan GSM delen fortsatte att växa och var en egen PU 2000-01.

I uppdelningen av ECS under 2001 hamnade Basingstoke i Ericsson Mobile Platforms men man hann leverera den sista Ericssonmärkta telefonen, T65, som såldes av Sony Ericsson. Basingstoke fanns kvar inom plattformsverksamheten fram till 2011, i ST-Ericsson regi, då man stängde ner för gott.

Ascom

Vi hade några stycken olika private label kunder fram till och med Jane 4/5 (GH388) generationen och Ascom var en av dem men deras sista versionen byggde redan på Jane (GH337). Här är historien om det företaget.

Ascom är ett Schweiziskt bolag som bildades 1987 genom en sammanslagning av tre anrika telecom-bolag i ett försök att anpassa sig till den kommande avregleringen inom telecomindustrin som pågick både i Schweiz och globalt. Bolagen var Hasler (bildat 1852) , Autophon (bildat 1922) och Zellweger (bildat 1875). Alla tre bolagen var, var för sig, lyckosamma och sammanslagningen var rent offensiv. Efter sammanslagningen var det 13 000 anställda, varav ett par hundra fanns i Sverige då Hasler köpt Tateco i Göteborg och Herrljunga 1980. Tateco hade startat redan 1955 och en delen finns fortfarande kvar i dagens Ascom.

Den nya koncernen hade en riktig blanding av telecom-verksamheter, man tillverkar och distribuera bl a utrustning för switching och transmission för trådbunden telefoni, mobila radiosystem, trådlösa telefoner, mobiltelefoner, fax, hörapparater, mynttelefoner, pneumatiska mailsystem och automatiska röstfunktioner. Man var en stor leverantör av utrustning till Schweiziska PTT.

Ganska snart kom man fram till att man var tvungen att fokusera sin verksamhet och man förstod att det inte skulle gå att konkurrera med de stora drakarna som Ericsson, Alcatel eller Siemens om de stora telecom-affärerna. Man valde istället att nischa sig mot företagskommunikationen, t ex köpte man Timeplex av Unisys och fick på så sätt in en fot i USA. Utöver detta ville man också skapa samarbeten med de stora där man själv bidrog med någon del samtidigt som man fick access till något större.

Ett sådant samarbeta var Ascom Ericsson Transmission Ltd 1991 inom SDH teknologi, målet var att sälja utrustning till Swiss PTT, vilket lyckades, men ambitionen var den globala markanden. Men i början av 1990-talet var det svårt med affärerna och till det kom att Schweiz inte gick med i European Economic Area (EEA) 1992 vilket gjorde det besvärligt att göra affärer i Europa.

Detta påskyndade omstruktureringen mot trådlöst och företagskommunikation. Som ett led i detta köpte Ascom Ericsson Paging 1996 och mycket av den integrationen sköttes från Ascom Tateco i Göteborg. Därefter har fortsatt att utveckla trådlösa produkter för företag och organisationer som t ex sjukhus med bas i Göteborg. Fabriken i Herrljunga såldes för knappt ett år sedan men man har kvar kontraktstillverkning hos den nya ägaren, polska Fideltronik.

Dagens Ascom är ett betydligt mindre företag än när det bildades. Ca 1600 anställda inom två huvudområden, Wireless solutions, som är den svenska delen i Göteborg som började med det Tateco som, alltså, köptes 1980. Expansivt, speciellt inom sjukvård med t ex nurse-call system, där man 2011 köpte finska Miratel.

Den andra delen är Network testing, som sysslar med testning av mobiltelefonnät och basen för det är TEMS som Ascom köpte av Ericsson 2009. TEMS utvecklades av Ericsoft och bygger på vår GSM-telefon och har vår signaleringsmjukvara som bas. EMP gjorde droppar med jämna mellanrum för att de skulle kunna hänga med i utvecklingen.

Så av detta Schweiziska företag, Ascom, som en gång sålde våra mobiltelefoner under eget varunamn under 1990-talet består idag av en gren i Göteborg som har haft en hel del med Ericsson att göra inom företagskommunikation och en gren som bygger på TEMS, en produkt som vi i högsta grad är delaktiga i. Visst är det märkliga turer inom vår industri.

av Jan Svensson

Mysteriet med EH288

EH288 openEH288

När vi gräver i arkiven hittar man ibland saker som man inte minns och inte riktigt kan förstå varför det blev så. En sådan oväntad och förvånande telefon var den EH288 fanns i min samling. Enligt ”Products & Development” så kom telefonen ut 1995. Projektet bör ha haft namnet Ellen Jill eftersom man använder den RTP utvecklade Jill mekaniken. Enligt den namngivningsstandard som gällde borde telefonen hetat EF288 eftersom det är en flip-telefon. Vi har frågat Björn Ahlberg som var produktchef men inte heller han har något minne av varför det blev ett H.

EH288 var enbart ämnad för den kinesiska marknaden vilket kan förklara de dubbla 8-orna i modellbeteckningen. Enligt säljmaterialet hade man utvecklat telefonens mjukvara så att telefonen skulle bli mera lättanvänd och också ökat möjligheterna för användarna att personifiera sin telefon.

Telefonen tillhörde samma generation som NH238 och EH238 där föregångarnas gummiknappar hade ersatts med vad vi kallade hardtop knappar med vit text på svart botten.

Bland de nya funktionerna framhölls att man ändrat så att användaren fick automatiska återuppringningen vid upptaget eller om nätet var fullt. Telefonen hade nio olika ringsignaler varav tre var melodier: Für Elise, The Entertainer och Beethovens nia.

NMT

Det första kommersiella cellulära mobiltelefonsystem var det som startade i Japan av NTT 1979 men som god tvåa brukar man räkna NMT (Nordic Mobile Telephone) som öppnades 1981. Specifikationsarbetet hade startat redan 1973 och när man drog igång det i hela norden så blev det först med internationell roaming. Att man kunde bli uppringd på samma nummer var man än befann sig kom att bli en av de viktigaste funktionerna för alla mobiltelefonsystem men var inte alls självklart från början. Det hade dock funnits manuella mobilsystem i hela norden tidigare, Finland hade ARP, Sverige och Danmark MTD och Norge OLT, men NMT-450 var det första automatiska.

Det första NMT-systemet som öppnades var dock inte i Norden utan i Saudiarabien, 1.a september 1981, en månad senare följer Sverige och Norge. Danmark och Finland startar sina nät 1982. 1986 utökar man med NMT-900 och nu följer en snabb expansion med Island, Baltikum, Schweiz, Nederländerna, Balkan, Turkiet, stora delar av gamla Östeuropa även visa länder i Asien.

Full duplex, NMT-450 sändareffekt var 15 watt, cellstorlek max 40 km och NMT-900, 6 watt, cellstorlek max 20 km, på en combi med bara 1 watt på en ficktelefon. Detta gjorde att räckvidden för en NMT-450 var fantastiskt bra och helt överlägsen GSM. Framför allt på Island och i den nordiska fjäll- och glesbygden var NMT-450 mycket populär. Automatisk nummerslagning och handover inom ett land var inbyggt från början. Talkvalitén var också mycket bättre i NMT, om bara täckningen var bra, och jämfört med dagens smartphones så är det en jättestor skillnad.

En svaghet var att talet sändes helt utan kryptering varför man enkelt kunde avlyssna pågående samtal. Så småningom införde man en scrambler men den var också enkel jämfört med vad som senare kom på GSM. Det fanns också data mode och till och med en ”SMS” funktion som ingen riktigt förstod sig på då. En annan sak som man inte tänkt på från början var att man borde se till att det bara fanns en telefon per abonnemang i nätet samtidigt för att råda bot på detta införde man en SIS modul som var en unik krets som följde med varje telefon. Sedan hängde SIS modul och abonnemang ihop, behövde man sedan reparera sin telefon var man tvungen att flytta över modulen till utbytestelefonen. Något som säkert påverkad att man introducerade SIM-kortet i GSM.

NMT fanns kvar på många ställen ända fram till efter millennieskiftet och på Island höll man liv i sitt NMT-450 ända fram till 2010.

Nämnas bör också att parallellt med NMT fanns det ytterligare ett analogt nät i Sverige som hette Comviq. Det startade sin verksamhet något före NMT-450 men blev aldrig lika stort.

TDMA i USA

I slutet av 1980-talet började man få kapacitetsproblem i det amerikanska mobiltelefonnätet och behövde på ett enkelt sätt öka kapaciteten i sina befintliga AMPS-nät. Det fanns två konkurrerande lösningar. Motorola föreslog N-AMPS som bara var en mera komprimerad talkanal och mot det stod D-AMPS, som Ericsson föreslog, som var en TDMA-lösning på talkanalen. Man digitaltaliserade talet, komprimerade det och kunde på så sätt dela upp talkanalen i tre tidsluckor. Alla klockor, frekvenser och kanaler i övrigt behölls. Avsikten var att kunna återanvända så mycket som möjligt av AMPS och kunna köra både det analogt och digitalt i samma nät och i samma dual mode telefon. Rent praktiskt gick utbyggnaden till så att man tog ut en AMPS transciver i basstationen, satte in en DAMPS och så hade man tredubblat kapaciteten. I en senare release digitaliserade man även kontrollkanalen (DCC) samt lade till bl.a. till SMS och Circuit Switch Data. AT&T var den största operatören som valde att köra med D-AMPS men även t ex i Kanada, Latinamerika, Ryssland och Israel användes det.

När man senare auktionerade ut PCS-licenser på 1900 Mhz bandet i mitten på 1990-talet så valde AT&T att fortsätta med D-AMPS i det nya frekvensbandet. Men det blev inte riktigt så bra som man hade hoppats, då GSM blev så oerhört mycket större så kom alltid D-AMPS telefonerna i andra hand hos telefontillverkarna, vilket irriterade AT&T. Att sedan driva systemutvecklingen ensam fungerade inte heller i praktiken. I slutet av 1990-talet valde därför AT&T att överge D-AMPS och också gå över till PCS1900 som GSM lösningen kom att kallas. D-AMPS försvann sedan successivt och är nu helt borta. Sista näten i USA stängdes definitivt ner 2007-8.

Schrack

Vi använde oss av andra varunamn på våra telefoner i början. Vi kallade projekten för Private Label’s och för en del gjorde vi unika mekaniker medan för andra bytte vi bara ut ”Ericsson” mot något annat. Bang & Olufsen och Sharp behöver ingen förklaring men andra, som t ex Schrack, kanske inte är så klara.

Ericsson har varit närvarande i Österrike i drygt 100 år. 1908 ingick man ett partnerskap med Deckert & Homolka och ur detta samarbete blev det Ericsson Austria AG 1911. 1939 köper Eduard Schrack, en pionjär inom österrikisk radioindustri, en första andel i bolaget. Vad som sker under WW2 vet jag inget om men 1948 tar Schrack över helt och driver bolaget Schrack AG vidare som ett självständigt familjeägt företag. Under 1950-talet kommer sonen Eduard Harald Schrack in i bolaget och han fortsatte att utveckla det till att bli en av de största teknikindustrier i Österrike. Man sysslar mest med elektrokomponenter för el, telekom och dataindustri. 1978 börjar man samarbeta med Ericsson igen. Schrack är då ett starkt varunamn i Österrike och i Östeuropa som Ericsson använder för infrastrukturaffärer men också för att sälja mobiltelefoner till Österrikes ETACS nät. 1991 köper Ericsson 33,5 % av Schrack Electronic AG, 1993 ökar Ericsson sitt ägade till 80 % och byter namn till ”Ericsson Schrack Electronik”. 1994 knoppas Larm- och säkerhetssystem av till ett självständigt bolag (Schrack Seconet) som finns kvar idag. 1997 köper Ericsson de sista 20 % av det bolag som nu heter Ericsson Austria.

Schrack driver parallellt Schrack Components vidare och blir bl a världsledande på PCB monterade reläer, den verksamheten säljs av till Siemens 1994.

Andra delar finns fortfarande kvar, efter att varit del av franska Rexel är nu Schrack Technic ett självständigt bolag och gör elektrokomponenter och kablar till massa olika tillämpningar inom industrin t ex till solenergi. Men nu finns ingen inblandning från familjen Schrack längre.

Under sent 1980-talet och tidigt 1990-tal så valde vi alltså att saluföra våra ETACS – telefoner under varunamnet Schrack i Österrike, t ex Gina, Olivia och Sandra. Men det enda vi gjord var att ersätta namnet ”ERICSSON” med ”SCHRACK” på lurar, telefoner, manualer och typskyltar. Då krävdes ju också lokalt typprov i varje land.

När sedan GSM introduceras ändrades ju hela marknadsspelet och betydelsen av lokala varunamn minskade. Så även i Österrike, som då kunde ta samma telefon som vi redan skeppade till Tyskland och Ericsson blev det naturliga varunamnet även i Österrike.

Ericsson Austria finns kvar idag och bedriver fortfarande en verksamhet som sträcker sig utanför Österrike och verkar som ett brohuvud mot Central- och Östeuropa.

Personal Communication Service

I december 1994 startade FCC i USA en auktion av licenser på frekvensbandet 1850-1990 MHz för bredbands-mobiltelefoni. 3 månader senare hade man sålt 99 licenser i 48 regionen för 7 miljarder dollar. Det var totalt 21 olika operatörer som köpte licenser och flest köpte Sprint Spectrum-APC, AT&T Wireless och Primeco (idag i Verizon). Att försöka spåra hur alla dessa licenser har hamnat där de finns idag är nästan omöjligt då det har skett så många olika köp, övertaganden, tvångsförsäljningar och namnbyten på den amerikanska operatörsmarknaden. Frekvensbandet kallades PCS, (Personal Communication Service) och myndigheten definierade vad det skulle användas till men ställde inga strikta krav på vilken teknik som operatörerna fick använda. I princip fanns det tre olika lösningar CDMA, D-AMPS eller PCS1900 (baserat på GSM). Det första kommersiella PCS systemet som togs i drift var ett PCS1900-system i Washington-Baltimore hösten 1995, det drevs av operatören Sprint och man använde Ericssons infrastruktur. Givetvis hade vi en singel band telefon, CH337, klar till lanseringen. Sprint väljer senare att köra CDMA när de ska bygga ut sitt heltäckande PCS-nät och säljer av PCS1900-systemet i Washington till det som idag är T-Mobile US.

AT&T väljer att köra vidare med D-AMPS även på 1900 MHz. Vi gör också telefoner till det som då blir både dual-mode och dual-band (AMPS/D-AMPS 850, D-AMPS 1900), dessa telefoner görs i RTP. Senare, i slutet av 1990-talet, bestämmer sig AT&T att överge D-AMPS och gå över till GSM. Troligen förstår AT&T att de inte ensamma kan driva D-AMPS utvecklingen för både nät och telefoner. För att stödja denna systemaffär för Ericsson utvecklar vi en dual-mode produkt i Lund, CF888, som ska stödja Analogt AMPS (800 Mhz) och digitalt PCS1900. Projektet kom att kallas AP-Lotta, och blev mycket mera omfattande än vad som planerades. CF888 lanserades sommaren 1999.

Primeco och Sprint väljer Qualcomm-baserat CDMA. Cingular fanns inte vid tidpunkten auktionen utan skapades 2000 genom sammanslagning av flera ”Belldöttrars” mobilsatsningar varav många redan körde PCS1900. 2004 köpte Cingular AT&T Wireless och bytte samtidigt namn på det sammanslagna bolaget till AT&T mobility som då enbart använder PCS1900 för PCS. D-AMPS, som också kallades TDMA, stängdes ner helt 2007-8 i USA och idag kör man GSM även på 800 MHz.

Något år senare genomför Kanada en liknade auktion och frekvensbandet används också i delar av Latinamerika.