Schrack

Vi använde oss av andra varunamn på våra telefoner i början. Vi kallade projekten för Private Label’s och för en del gjorde vi unika mekaniker medan för andra bytte vi bara ut ”Ericsson” mot något annat. Bang & Olufsen och Sharp behöver ingen förklaring men andra, som t ex Schrack, kanske inte är så klara.

Ericsson har varit närvarande i Österrike i drygt 100 år. 1908 ingick man ett partnerskap med Deckert & Homolka och ur detta samarbete blev det Ericsson Austria AG 1911. 1939 köper Eduard Schrack, en pionjär inom österrikisk radioindustri, en första andel i bolaget. Vad som sker under WW2 vet jag inget om men 1948 tar Schrack över helt och driver bolaget Schrack AG vidare som ett självständigt familjeägt företag. Under 1950-talet kommer sonen Eduard Harald Schrack in i bolaget och han fortsatte att utveckla det till att bli en av de största teknikindustrier i Österrike. Man sysslar mest med elektrokomponenter för el, telekom och dataindustri. 1978 börjar man samarbeta med Ericsson igen. Schrack är då ett starkt varunamn i Österrike och i Östeuropa som Ericsson använder för infrastrukturaffärer men också för att sälja mobiltelefoner till Österrikes ETACS nät. 1991 köper Ericsson 33,5 % av Schrack Electronic AG, 1993 ökar Ericsson sitt ägade till 80 % och byter namn till ”Ericsson Schrack Electronik”. 1994 knoppas Larm- och säkerhetssystem av till ett självständigt bolag (Schrack Seconet) som finns kvar idag. 1997 köper Ericsson de sista 20 % av det bolag som nu heter Ericsson Austria.

Schrack driver parallellt Schrack Components vidare och blir bl a världsledande på PCB monterade reläer, den verksamheten säljs av till Siemens 1994.

Andra delar finns fortfarande kvar, efter att varit del av franska Rexel är nu Schrack Technic ett självständigt bolag och gör elektrokomponenter och kablar till massa olika tillämpningar inom industrin t ex till solenergi. Men nu finns ingen inblandning från familjen Schrack längre.

Under sent 1980-talet och tidigt 1990-tal så valde vi alltså att saluföra våra ETACS – telefoner under varunamnet Schrack i Österrike, t ex Gina, Olivia och Sandra. Men det enda vi gjord var att ersätta namnet ”ERICSSON” med ”SCHRACK” på lurar, telefoner, manualer och typskyltar. Då krävdes ju också lokalt typprov i varje land.

När sedan GSM introduceras ändrades ju hela marknadsspelet och betydelsen av lokala varunamn minskade. Så även i Österrike, som då kunde ta samma telefon som vi redan skeppade till Tyskland och Ericsson blev det naturliga varunamnet även i Österrike.

Ericsson Austria finns kvar idag och bedriver fortfarande en verksamhet som sträcker sig utanför Österrike och verkar som ett brohuvud mot Central- och Östeuropa.

Personal Communication Service

I december 1994 startade FCC i USA en auktion av licenser på frekvensbandet 1850-1990 MHz för bredbands-mobiltelefoni. 3 månader senare hade man sålt 99 licenser i 48 regionen för 7 miljarder dollar. Det var totalt 21 olika operatörer som köpte licenser och flest köpte Sprint Spectrum-APC, AT&T Wireless och Primeco (idag i Verizon). Att försöka spåra hur alla dessa licenser har hamnat där de finns idag är nästan omöjligt då det har skett så många olika köp, övertaganden, tvångsförsäljningar och namnbyten på den amerikanska operatörsmarknaden. Frekvensbandet kallades PCS, (Personal Communication Service) och myndigheten definierade vad det skulle användas till men ställde inga strikta krav på vilken teknik som operatörerna fick använda. I princip fanns det tre olika lösningar CDMA, D-AMPS eller PCS1900 (baserat på GSM). Det första kommersiella PCS systemet som togs i drift var ett PCS1900-system i Washington-Baltimore hösten 1995, det drevs av operatören Sprint och man använde Ericssons infrastruktur. Givetvis hade vi en singel band telefon, CH337, klar till lanseringen. Sprint väljer senare att köra CDMA när de ska bygga ut sitt heltäckande PCS-nät och säljer av PCS1900-systemet i Washington till det som idag är T-Mobile US.

AT&T väljer att köra vidare med D-AMPS även på 1900 MHz. Vi gör också telefoner till det som då blir både dual-mode och dual-band (AMPS/D-AMPS 850, D-AMPS 1900), dessa telefoner görs i RTP. Senare, i slutet av 1990-talet, bestämmer sig AT&T att överge D-AMPS och gå över till GSM. Troligen förstår AT&T att de inte ensamma kan driva D-AMPS utvecklingen för både nät och telefoner. För att stödja denna systemaffär för Ericsson utvecklar vi en dual-mode produkt i Lund, CF888, som ska stödja Analogt AMPS (800 Mhz) och digitalt PCS1900. Projektet kom att kallas AP-Lotta, och blev mycket mera omfattande än vad som planerades. CF888 lanserades sommaren 1999.

Primeco och Sprint väljer Qualcomm-baserat CDMA. Cingular fanns inte vid tidpunkten auktionen utan skapades 2000 genom sammanslagning av flera ”Belldöttrars” mobilsatsningar varav många redan körde PCS1900. 2004 köpte Cingular AT&T Wireless och bytte samtidigt namn på det sammanslagna bolaget till AT&T mobility som då enbart använder PCS1900 för PCS. D-AMPS, som också kallades TDMA, stängdes ner helt 2007-8 i USA och idag kör man GSM även på 800 MHz.

Något år senare genomför Kanada en liknade auktion och frekvensbandet används också i delar av Latinamerika.

 

Ericsson 2001 – 2002

Den avslutande Ericsson-krönikan på denna sida, för nu slås mobiltelefonverksamheten i delar på Ericsson och därmed upphör intresset av bolaget hos detta sällskap.  Nu, 2001, gick ”tappen ur tunnan” för hela telekom-industrin, mer än 500 000 jobb försvann på ett år. Ericsson visar ett negativt resultat på 30 miljarder, återigen är det telefonerna som står för den största delen på nästan 15 miljarder. Men nu går det inte bra för någon del och ett massivt sparprogram rullas ut. Kurt Hellström satte Per-Arne Sandström som COO för att få bolaget på fötter. Under 2001 minskar antalet anställde med 20 000, men detta är ju bara början som många säkert minns, halva bolaget ska ju hinna försvinna innan man är tillbaks på vinst igen 2003. Under hela denna period så behåller dock Ericsson kylan och drar ner på de rätta ställena för att komma ur krisen på rätt sätt. Man trimmar organisationen överallt och lyckas dra ner sina kostnader med 7 Miljarder vilket motsvarar 20 % 2001. Mobiltelefonerna hade man slagit sönder i tre delar, tillverkningen hamnar, i stort, hos Flextronics, plattformsverksamheten behåller man och bildar Ericsson Mobile Platforms, EMP och så bildas Sony Ericsson som blir operativt i Q4 2001. Det går lite skakigt i början för Sony Ericsson men sedan tar det sig, men det är en helt annan historia.

Tillbaks till Ericsson; 2002 förlorar man 20 miljarder till, försäljningen hade nästan halverats sedan 2000, kostnaderna för R&D hade man sänkt med 13 miljarder men det var ändå 23 % av faktureringen, ny rekordnotering som fortfarande står sig. Helt otroligt hög siffra egentligen, men man trodde på vad man gjorde och var det helt avsiktligt visade det tydligt att ”uthållighet” fortfarande var en av grundvärderingarna på bolaget. Under denna period så stärkte faktiskt Ericsson sin andel på en tillfälligt krympande marknad för mobiltelefonsystem, då konkurrenterna hade ännu större problem. GPRS sålde för högtryck och även 3G började rulla ut. Nu, i slutet av 2002, såg man helt klart ljuset i tunneln men det skulle dröja till slutet av 2003 innan man tjänade pengar igen. Lars Ramqvist gjorde sitt sista år som styrelseordförande 2002 och ersättes av Michael Treschow och strax efter kliver även Kurt Hellström av som VD och ersattes av Svanberg. Och med detta så känns det som pionjärtiden för mobiltelefonin var över. Den makalösa uppgången under hela 1990-talet och kraschen som började med våra mobilerna 1999 och fortsatte med hela koncernen under fram till 2001-3

//Jan.S

Ericsson 1999 – 2000

Nu var det slut på det roliga för oss. För Ericsson i stort så planar det ut lite, vinsten sjunker med 10 % men takten på R&D sänks inte, tvärtom, Nu kan man dessutom också se på siffrorna att försäljningsomkostnaderna är nästan lika stora som kostnaderna för R&D och sälj ökar sina kostnader, relativ faktureringen,  mer än utvecklingssidan. Under den tiden som Sven Christer Nilsson satt som VD, hann vår vinst på mobilsidan, i princip, att försvinna. Trots att vår volym ökade från 24 till 31 miljoner telefoner under 1999 så tappade vi marknadsandelar. Vi lyckades få ut 20 nya telefoner,  t ex kom A1018, T10 och R250pro, men längre än till ett noll resultat räckte det inte. Förseningar och långsamma ramper gjorde att det mesta kom i slutet av året. T28 t ex hade introducerats redan i början av 1999 men komponentbrist tillsammans med rampproblem i fabriken gjorde att det dröjde till andra halvåret innan det tog fart. Nya och roliga tillbehör kom det också t ex Chatboard, FM radio, MP3 spelare och så kom det första BlueTooth headsetet.

Sommaren 1999 var Ramqvist tillbaks tillsammans med Kurt Hellström i ledningen. Naturligtvis så var man inte nöjde med att bara nå break-even utan man ville tillbaka till de marknadsandelar och vinster vi hade haft och Q4 hade varit bra, så tillförsikten inför 2000 var stor. Den globala marknadsföringen började också ge resultat, Ericsson rankades 1999 som det 17 starkaste varunamnet i världen.

Årsrapporten från 1999 var full av bilder på våra telefoner men nästa års rapport hade inte en enda. Då hade man en ”RBS3000 WCDMA radiobas” under produktion i Gävle på första sidan och det kallades för the ”true picture of Ericsson”. Och undra på det när konsumentprodukter gick back med 24 miljarder kronor! Hälften var dock en reservation som behövdes för omstrukturering framåt i det back-to-profit program som satts igång. I mars 2000 hade Jan Wäreby efterträtt Johan Siberg som ansvarig för konsumentprodukter. Uppdraget var klart, öka volymen och tjäna pengar igen. Visst ökade vi volymen. 43.3 miljoner telefoner lyckades vi sälja vilket ”bara” räckte till ca 10% marknadsandel med en marginal som inte alls var vad den brukade vara. Inte alls i nivå med ambitionen och nu började man tröttna på det vi höll på med inom konsumentprodukter.

En del av den direkta förlusten bedömdes uppkomma inom supply chain varför man kontaktade Flextronics för att ta över flertalet av våra fabriker. Dessutom förstod man att andra företag som Arima och GVC i Taiwan var bättre lämpade att utveckla och tillverka de prispressade entry-telefonerna. Till detta kom kvalitetsproblem, sju miljoner telefoner kom tillbaks för reparation. Sedan var det missflyt med valutan.  Men dessutom hade det blivit flera konkurrenter, så för första gången fanns det fler telefoner än vad marknaden efterfrågade vilket straffade oss då vi satt med fel produkter, speciellt i entry. Sedan brann det hos Philips, som levererade ett chip till oss, vilket inte gjorde det bättre.

Men trots att vi gjorde ett så uselt resultat så lyckades hela koncernen öka sin vinst totalt sett och kunde rapportera ett rekordresultat allt tack vare Operatörssegementet som tjänade gruvligt mycket pengar även om en del var från bolagsförsäljningar. Det var inte bara mobilsystem som gick lysande, AXE hade ett nytt rekordår samt hela den IP och Internet strategin som man lades fast under 1994-95 betalde nu sig ordentligt. Tur var väl det för det gav ju visst andrum inför vad som komma skulle. Utan ett så starkt 2000 för Ericsson totalt så hade det nog aldrig blivit något SonyEricsson eller Ericsson Mobile Platforms, det tålamodet som behövdes från ledningen hade nog inte funnits då.

Ericsson 1997 – 1998

1997 låg Ericsson på topp, vinsten ökade med 70 %, kassan var 11,5 Miljard SEK stor.  GSM gav ett ordentligt drag kring både telefoner och systemaffärer. Det trådbundna Infokom hade dock problem. Ja, problemet bestod i att faktureringen bara ökade med 23 %, men om man jämför med våra mobiltelefoner som då ökade faktureringen med 87 % så kanske man ser ett problem. Men Internet, Datakom och Multimedia växte också snabbt och det var det som det gällde att ställa om till. Omställningen inom R&D pågick för fullt och hade gjort så under en tid så det var framför allt inom produktion som man ville göra åtgärder och det handlade mycket om lägre kostnader i Asien, antingen i egen eller i annans regi. Då detta slog hårt mot orter i Sverige så blev det mycket rubriker, men Ericsson var, som sagt, stad i kassan och kunde ”kosta på” sig snygga lösningar.

Ramqvist, som hade tillträtt som VD 1990, klev nu av, efter att ha meddelat ”att orderingången ökat för 25 kvartalet på raken”, och blev styrelseordförande. Under hans tid som VD hade aktien ökat 15 gånger och Ericssons börsvärde spelade nu en stor roll i varje svensks pensionsförsäkring. Sven-Christer Nilsson tillträder som VD i mars 1998 och man väljer att göra om organisationen, igen,  vilket är klart att införa i början av 1999. Nu inför man en mera kundorienterad variant med Operatörer, Konsumenter och Företag som huvudaffärssegment. Runt 70 % av hela bolaget hamnar i segmentet Operatörer. För oss på telefonsidan, som nu är ungefär 25 % av Ericsson affär, innebär det, i stort sett, bara att vi byter namn till Konsumentprodukter.

Antalet anställda i hela koncernen passerar nu 100 000 (70 000, 1990) varav drygt 14 000 finns inom konsumentprodukter. Den totala R&D investeringen ligger 1998 på 25 miljarder SEK,  (13,7% av faktureringen) att jämföra med 1990s 5 miljarder SEK  (10,7% av faktureringen). Det är en ökning av R&D investering som jag gissar saknar motstycke inom Svensk modern industrihistoria.

1997 säljer Ericsson 16 miljoner telefoner av totalt 105 miljoner i världen och 1998 24 miljoner av totalt 160 miljoner. Det är ungefär 15 % marknadsandel och konkurrenterna var Nokia och Motorola, de var de enda som man behövde hålla ögonen på. Så även om marknaden växer runt 50 % så är vår ambition att växa snabbare. Men det är också här som vi börjar tappa bort oss lite i det stora. Vi utvecklar massor av telefoner för olika bruk och system, vi hade till och med en telefon på prov i Japan. Dessutom händer det andra saker som t ex att Bluetooth lanseras och Symbian bildas. Symbian är ett gemensamt operativsystem för Ericsson, Motorola och Nokia för smarta telefoner. Avsikten är att hålla Microsoft utanför mobiltelefonvärlden och det har ju lyckats ända fram till idag, även om Symbian kanske inte var det slutliga svaret. Det pågår också flera olika satellit-telefonprojekt. Men vi ser också lite kvalitetsproblem, t ex batterikontakter på Emma och införandet av GSM fas2, som inte går helt smärtfritt.  Vi har utveckling i Lund, Kista, RTP i USA, Basingstoke i UK, Nürnberg i Tyskland.

1998 blir det sista året som det gick riktigt bra för Ericsson. Visserligen fortsatte vinsten att öka, men bara med ”någon miljard”, samtidigt så fortsatte kostnaderna för R&D att öka med drygt 4 miljarder. Förhållandet mellan R&D-kostnaderna och fakturering var dock inte rekordhögt, 13.7 % 1998 att jämföra med t ex 17.4 % 1993, men 1993 var det säkert mera fokuserat runt t ex GSM. 1998 var det mera spretigt. Det fanns alldeles för mycket pengar i bolaget som man kunde använda, till synes, till lönsamma projekt, men som med tiden skulle visa sig rena konceptprodukter eller ganska omogna idéer. Inte för att de nödvändigtvis var fel, men att gå från prototyper till produkter på marknaden är en väldigt lång och kostsam resa, tillsammans blev det för många. Samtidigt så stod man inför ett nytt systemskifte över till 3G. Man hade redan levererat ett ”experimentsystem” till DoCoMo i Japan, men 3G var ingalunda färdigt utan skulle komma att kräva stora utvecklingsresurser framåt. Både på systemsidan och på telefonerna, där vi knappt hunnit börja.

Samtidigt fortsatte arbetet med att förändra marknadsprofilen av bolaget och investeringen i varumärket Ericsson. Man förstod att 100 miljoner potentiella telefonkunder ställde andra krav på marknadsföring än 400 potentiella kunder som kunde förväntas köpa mobiltelefonsystem. I februari 1998 lanserades kampanjen ”Make yourself heard” som skulle komma att pågå i flera år.

Några nyckeltal; En tredjedel av abonnemang i Västeuropa var pre-paid, subventionerna förväntades minska. Penetrationen i Norden var 50 %, USA 23 % och Europa 15 %. Man började också märka av att utbytestelefoner behövs, dvs. nya telefoner men befintliga abonnemang vilket medför erfarna kunder. Annars var det stora för vår del under 1998 var att vi lanserade Lotta-generation.

/Jan S.

Ericsson 1995 – 1996

1995 var egentligen ett lite tråkigt år, inte så att det gick dåligt, tvärtom, vinsten ökade med nästa 2 miljarder SEK (+36%) vilket man genast stoppade in 1,6 av i ökad R&D. Fakturering och orderingång ökade med runt 20%. Man sålde mer AXE, MD110, DECT, JAS, mobiltelfonsystem och telefoner än någonsin. Ska man hitta någon dramatik får man gå till cash flow, som var rejält negativt detta år. Men det förklarades med att man växte lite för fort, det löstes med en nyemission och skapade egentligen ingen större oro någonstans. Ericsson var nu klart störst inom telekom och den ende som levererade mobilsystem på alla marknader inom alla olika tekniker. På telefonsidan gjorde vi så gott vi kunde för att hänge med. GH337 kom detta år och blev en stor framgång. Vi räknades nu som ledande på GSM telefoner.

Ericsson stod på två stadiga ben, det ena benet var produktutvecklingen, här hade man ju investerat mycket under flera år nu inom alla områden, men främst inom mobilsystem. Det andra benet är sin globala närvaro på markanden. Ericsson hade säljfolk i mer än 100 olika. Det fanns också ett tredje ben och det var produktion, som vid denna tid till stor del fanns i Sverige.

Men nu stod affärsområdet Radiokommunikation för nästan 60% av den totala affären på Ericsson medan affärsområdet Publik Telekom nu bara svarade för ca 20%. Båda affärsområde hade dock ungefär lika mycket personal. Det var alltså hög tid att på allvar börja med att styra över all personal från lätt stagnerade trådbunden tekniken till den ständigt underbemannade trådlös.

Inom produktion var det egentligen fyra faktorer som ändrade sig samtidigt. Det var omställningen från trådbundet till trådlöst, att det totala arbetsinnehållet gick ner med ny teknik, en flytt av produktion till Asien av personalkostnadsskäl och dessutom sågs inte produktion som kärnområde längre vilket öppnad upp för kontraktstillverkning. Outsourcing blev ett modeord inom produktion i hela västvärlden.

 

/Jan S.

Ericsson 1993 – 1994

1993 ökade Ericsson sin vinst från 1,7 till 3,5 miljarder SEK, osannolika 150% vinstlyft jämfört med 1992. Visserligen var långt ifrån det hittills bästa året 1990 (4,8) men helt klart på rätt väg igen. Nu kom resultatet av de investeringar i produktutveckling som man gjort, inom främst GSM, men också inom andra områden som bredband, JAS och företagsväxlar. De flesta av de strategiska områden man pekat ut visade sig vara helt rätt. Radiokommunikation blev nu det största affärsområdet och växer så det knakar. Efter att antalet anställda faktiskt minskat lite under 1992 så börjar företaget växa igen, lite försiktigt under 1993 men skjuter sedan fart ordentligt. Man lägger 21% av faktureringsvärdet på produktutveckling (inkl anpassningar) och runt 20% av hela personalen jobbar med produktutveckling. Ingen annan av konkurrenterna inom telekom är i närheten. En annan sak som händer under 1993 att man börjar producera i Nanjing, det är första gången i Kina.

På telefonsidan gick det också lysande, faktureringen, ökade 2,5 gång under 1993, och vi lanserade Jane-familjen med först de analoga versionerna. Janes formfaktor (130×49) skulle hålla i sig länge, egentligen är det samma formfaktor som R520 som vi sålde fram till slutet av ECS.

1994 blir ett ännu bättre år, vinsten ökar till 5,6 Miljarder SEK, orderingången ökar för trettonde kvartalet i rad och den satsning på produktutvecklingen har gett fantastiskt resultat, 60% av faktureringen gäller produkter som inte fanns tre år tidigare. Man fortsatte dock att satsa ännu mera på utveckling och R&D kostnaderna tillätts öka i samma takt som faktureringen.

Alltså fortsatt framgång för mobila och fasta system. Till det kom, bland annat, också ett genombrott för trådlös företagskommunikation med DECT-telefonen Freeset. Allt gick som tåget och Ericsson växte och växte, inget tycktes kunna gå fel.

På Cebit 94 lanserades GSM-varianten av Jane (GH337), den var då klart minst och blev en riktig framgång. I USA hade man också börjat fått ut Dual band telefoner. En företeelse som tog riktig fart var också co-branding, dvs att operatörerna ville ha sitt namn på telefonerna. Det skapade oreda i logistiken men med gällande subventioner så var det bra att anpassa sig. Telefonsidan fördubblad sin fakturering under 1994 och man började lite till mans förstå att något stort var på gång.

/Jan S.

Ericsson 1990 -1992

Lars Ramqvist tillträde som ny VD i Maj 1990 och det året blev det hittills bästa för Ericsson. AXE sålde bra och de analoga mobila systemen var på gång. MD110 gick bra, Kabel & Nät likaså, det fanns också en komponentverksamhet och en militärsida. Men det skulle komma ganska bistra år. En envis lågkonjunktur startade i Sverige med finanskrisen följt av regeringskriser och sparplaner de närmaste åren. Ett tag var räntan i Sverige uppe i 500 %. Globalt var det också darrigt, även om det kalla kriget tog slut så tilltog de politiska problem i Mellanöstern. Ericsson fick problem, visserligen kunde man se att mobiltelefonin var något som växte, men den envis lågkonjunktur i världen gjorde att de stora telebolagen var försiktiga. AXE som länge hade varit loket hackade nu betänkligt. Till detta kom avregleringsvågen inom telekom, som egentligen startade i USA med AT&T´s upplösningen i mitten av 80-talet, skapade oreda på den publika telekom-marknaden. Även om det med tiden skulle ge bra affärer så var kraven stora från de nya operatörerna. Lönsamheten för Ericsson var inte alls lysande. TRIM är något vi minns. Trots detta satsade Ericsson mer än någonsin på utveckling. På tre år, från 1990 till 1992 så ökade Ericsson sina R&D kostnader med 50%, detta när samtidigt vinsten rasad med 70%. Otroligt modigt att göra så, men med GSM var det nödvändigt och man hade redan stora mobilsystemsordrar på plats i t ex Tyskland.

Men i fjärde kvartalet 1992 såg man en vändning den vändning som man sett på tidigare på ordersidan slog nu igenom på faktureringssidan. Nu var det inte enbart GSM som började bära frukt utan det gällde lika mycket den fasta sidan med AXE. Vi på telefonsidan hade också lyckats med att leverera den första GSM-telefonen till Mannesman i Tyskland. Allt detta blev startskottet på en framgångsväg för bolaget som varade i nästan 10 år.

/Jan S

VI? R600?

Mats Hansson listar i sin kommentar om Nina Diana några av de bokstäver som vi inledningsvis använde i modellbeteckningar. Av en slump gjorde jag i förra veckan en sammanställning som kommer att presenteras här inom kort. Men jag har ett par frågetecken, den ena är vad ”VI” stod för, t.ex. DH318vi. Att det var AMPS/D-AMPS framgår av D:et och det troliga är att det är en specifik operatör men vilken och varför? Nån som vet?

Ett annat frågetecken är hur man tänkte när man placerade ODM telefonen R600 i ”R-serien” där de mer ”speciella” telefonerna fanns (satellit, ruggedized och det vi väl idag skulle kalla smartphones). Eller har jag missat något?