Fyra programmerare räckte för ETACS

Om man ser till hur det ser ut i dag inom mobiltelefonindustrin är det ganska otroligt hur få personer som behövdes för att skapa mjukvaran till de tidiga telefonerna. Inledningsvis var vi 3 personer som skapade mjukvaran till ETACS telefonerna. Den byggde mycket på det som tagits fram till de första NMT telefonerna. När vi var som störst var vi 4 aktiva programmerare, en konsult med fokus på handsfree-funktioner och en gruppchef som tog all administration. I dag är många hundra programmerare och testare involverade i mjukvaran för en telefon.

När Hotline försvann.

När GSM skulle introduceras gjordes noggranna marknadsundersökningar för att utröna hur man skulle gå till väga med marknadsföringen och speciellt under vilket varunamn. Två man från marknadsavdelningen reste runt i Europa i flera veckor för att försöka förstå vad som behövdes göras. Det framgångsrika konceptet med HOTLINE, antingen med eller utan Harry, hade fungerat riktigt bra på NMT marknaden, men man var inte riktigt säker på att det skulle fungera i resten av Europa. Dessutom var Ericsson intresserade av att få företagsnamnet lite tydligare både på telefonerna och i annonserna. På samma sätt som Nokia ändrade sitt varunamn från Mobira till Nokia. Det var en varumärkesstrid inblandad också men det hade troligen ingen avgörande betydelse i det slutliga beslutet. Det egentliga problemet var nog att HOTLINE hade andra betydelser i Tyskland och England. I Tyskland associeras HOTLINE med de sexsamtal som man kan ringa för dyra pengar och i England betyder HOTLINE mera att man har 24/7 service om man ringer ett visst nummer. England och Tyskland som de framtida största marknaderna kunde man inte slarva genom att nostalgiskt hålla fast vid sin ”gamle Harry” och därför valde man att ändra marknadsstrategin och använda det kanske lite tråkiga, men korrekta, ERICSSON. I vart fall tyckte vi som jobbade med utvecklingen att det var tråkigt att HOTLINE försvann.

Jan berättar om Ericsson och GE

Ericsson hade startat samarbete med GE redan 1989. Ericsson behövde framstå som ett företag med långsiktiga avsikter på den amerikanska marknaden och GE hade behov av att hitta någon som kunde hjälpa dem att utveckla sin mobiltelefonaffär. GE hade under en längre tid tillverkat mobiltelefoner för bilinstallation, lite i skuggan av Motorola, men insåg att det krävdes en rejäl satsning för att kunna hänga med när nu markanden gick mot ficktelefoner. GE’s VD Jack Welch drev en strategi som sa att ”om man inte vara nummer 1 eller 2 så skulle man lämna den marknaden” så när Ericsson föreslog ett Joint Venture accepterade GE förslaget snabbt även om 60/40 ägandet till Ericsson var lite svårsmält. Dock förstod Welch att Ericsson var lämpligare vid rodret när det gällde telefoni och accepterade därför den fördelningen. GE förde in i sin fabrik i Lynchburg till JV’t, där både utvecklade och tillverkade man sina mobiltelefonera. Dessutom fördes ett forskningsteam över som leddes av Sandeep Chennakeshu. Sandeep kom att spela en tung roll inom Ericsson mobilverksamhet, först som en av Nils Rydbecks närmaste män i RTP sedan som CTO på SonyEricsson och VD på Ericsson Mobile platforms innan han lämnade Ericsson 2006.  Ericssons bidrag till joint venture var Kumla fabriken och utvecklingsenheten i Lund.

Ericsson GE Mobile Communication blev ett amerikanskt bolag med säte i New Jersey. Redan från början ville man komplettera fabriken i USA med en utvecklingsenhet på samma sätt som man hade gjort när Lund startade 1983. Vad man sökte var en plats där det fanns universitet och en omgivning med flera high tech industrier och som låg på ett ”lagom” avstånd från Lynchburg. Man hittade en sådan plats i Research Triangle park, RTP nära Raleigh i North Carolina. Till RTP flyttade Nils Rydbeck 1990 och han tog på sig ansvaret att bygga upp utvecklingsenheten samtidigt som han var fortsatt ansvarig för produktutvecklingen för all mobiltelefonverksamhet inom Ericsson. Redan från början var det ett stort utbyte av personal mellan Lund och RTP men så mycket re-use av technologi blev det aldrig då det var stort GSM fokus i Lund och fokus på AMPS, D-AMPS och CDMA i RTP. I RTP utvecklade man också nya produkter som telefoner till japanska PDC, sattelit-system och tidiga koncept till t ex surfplattor. Många lundensarna var lite raljanta och tyckte att man bedrev lekstuga i USA medan de fick göra ”tråkiga” GSM som man visserligen tjänade massor med pengarna på. Egentligen var man nog bara avundsjuka på att allt roligt tycktes hände där med de själva jagades av företagsledningen för att kunna lansera nästa kassako.

1992 köpte Ericsson ytterligare 20% av GEs del av bolaget, 1994 köptes resterande 20% och det nu helägda bolaget bytte namn till Ericsson Mobile Communication AB, ECS, som flyttade ledningen till Kista. Nils Rydbeck stannade dock kvar i RTP och fortsatte som ansvarig för produktutvecklingen innan allt ändrades 2001.

Projektnamngivning

av Per Göran Ohlsson

De första projekten som gjordes hade fågelnamn som Lärkan och Svalan. När man började utveckla en ficktelefon valdes namnet Kurt. (På många internetsidor anges namnet som Curt men detta är felaktigt.) Enligt uppgift ska man haft Ericssons dåvarande VD Kurt Hellström som förlaga när namnet valdes. Det följande projektet för en ETACS variant av samma telefon kallades allmän för ETACS Kurt eller ETACS Pocket. Det stod dock klart att allteftersom nya projekt startades så behöves en namngivningsstandard som blev tydlig internt vilket telefonsystem som produkten skulle användas i och vilken mekanisk familj den tillhörde.

I december 1989 hade man tänkt färdigt och definierat en tvåställig projektnamngivningsstandard där första namnet angav system och det andra namnet vilken mekanikfamilj projektet tillhörde. Namnen för identifiering av system valdes inledningsvis så att man fick samma begynnelsebokstav. NMT900 döptes till Nina, ETACS till Ellen och AMPS fick heta Anna. Till detta lades NMT450 som fick namnet Tammy och det då nya amerikanska digitala systemet ADC fick heta Dolly. Ett undantag blev märkligt nog GSM som döptes till Sofia. Någon förklaring till detta namn har vi inte kunnat spåra.

Till detta kom namnen på mekanikfamiljerna. Den ursprungliga telefonen kallades för en kombi telefon eftersom den del kunde användas bilmonterad och dels kunde lyftas ut och förses med batteri och bli bärbar. Kombi blev på engelska Combi och mekaniken döptes till Caroline. Det ska dock sägas att kombitelefonernas tid var i princip över och några projekt med Caroline kom aldrig riktigt att genomföras. Den sista nya kombitelefonen som gjordes för ETACS hade redan tidigare getts namnet Gina efter Gina Lollobrigida, den italienska skådespelerskan, eftersom som första version av  telefonen skulle gå till italienska Skylink.

Från nya partnern General Electric kom en rent bilmonterad telefon som av GE döpts till Carphone. Som mekanikfamilj fick den namnet Diana. Den andra generationens ficktelefoner efter Kurt döptes till Olivia och den tredje till Sandra. Sålunda blev Nina Sandra namnet på projektet som tog fram NMT900 versionen av telefon med Sandra mekanik och Ellen Sandra projektet för ETACS versionen.

Efter några år tillkom två nya system när GSM börjande användas på två nya frekvensband. I USA användes 1900 MHz bandet och systemet kallades för PCS vilket gav projektnamnen Patricia. Utanför USA användes 1800 MHz bandet som kallades DCS och fick Daphne som beteckning för projekt.

Den tvåställiga projektnamngivningen levde kvar fram till Lotta familjen då telefonerna började kunna hantera två och flera system. I Lotta familjen fans t.ex. Daphne-Sofia Lotta som i dagligt ta blev DaS Lotta för kombinationen av GSM900 och DCS1800 medan den amerikanska kombinationen av AMPS och PCS1900 blev Anna-Patricia Lotta eller i dagligt tal AP Lotta.

Efter Lotta mekanikfamiljen blev alla telefoner multiband och systemdelen av projektnamnet togs bort och projekten hade fortsättningsvis ett enkelt namn. Standarden med att använda kvinnonamn levde vidare och gör så alltjämt.