1G (analoga mobiltelefonsystem)

1G

Förutom NMT, som vi redan pratat om så levererade vi telefoner till AMPS, främst i USA, och TACS/ETACS, som fanns t ex i Storbritannien, men det fanns också andra analoga system som nu i efterhand har kommit att kallas 1G. Ja, det finns till om med mobilsystem som kallas 0G t ex A-Netz, B-Netz, MTA, MTB, MTD, MTS, IMTS, ARP, System 1, Altai, AMR, RTMI etc men det är forntid och får bli en senare artikel.

Nu till några 1G som generellt var cellulära FDMA-system med automatiska abbonentväxlar. De utvecklades under 1970-talet, driftsattes under 1980-talet och fanns kvar tills GSM tog vid 1990-talet. Microprocessorer och en digital kontrollkanal var andra tekniska innovationer som de hade gemensamt. De höll till på 400-450 MHz eller 900 MHz banden med dynamisk frekvensallokering. Företrädesvis bilmonterade men handportabler kom så småningom. Visa av dem hade roaming.

AMPS (Advance mobile phone system) Systemet utvecklades av Bell Labs medan telefonen utvecklades av Motorola. Själva licensförfarandet i USA var intressant; man delad in landet i ett antal MSA (Metropolitan Statistical Areas) och RSA (Rural Service Areas). Totalt blev det drygt 700 MSA+RSA. Sedan delad man varje MSA/RSA i A- och B-band. B-bandet gavs till en lokal telefonoperatör, en WCC (Wireline Common Carrier), medan A-bandet lottades ut till en RCC (Radio Common Carrier). Det gick tydligen en hel del rykten om att det fuskades ganska mycket när A-banden skulle lottas ut. Först ut var Ameritech i Chicago som startade 1983.

1

AMPS användes både i Nord- och Syd-Amerika, Australien, Nya Zeeland och Israel. I slutet av 1980-talet började man få kapacitetsproblem i USA och behövde utnyttja spektra effektivare. Motorola föreslog då N-AMPS där man komprimerade den 30 KHz breda talkanalen 3 gånger men fortfarande FDMA. Den lösningen man valde var D-AMPS där man gick över till TDMA på talkanalen i övrigt behöll men det analoga system intakt. AMPS försvann samtidigt som D-AMPS försvann i USA 2008.

TACS, Total Access Communication System, är ett system som togs fram för Storbritannien som till mycket bygger på AMPS. Man fokuserade dock mera på hög kapacitet än på att täcka yta. Det gör att TACS lämpar sig betydligt bättre för tätbefolkade områden, kanske påverkade det också att man ofta tappade samtal på M25 när det började gå lite fort. Systemet introducerades 1985 av Vodafon och Cellnet (BT) som hade byggt två helt egna system på samma specifikation. Cellnet utvecklade sitt i samarbete med GE i USA medan Vodafon utvecklade sitt i England. Även Irland, Österrike, Spanien och Hong Kong använde TACS. En speciell version för Japan, JTACS togs också fram. När man behövde mera kapacitet utökade man antalet kanaler och då kallades systemet ETACS. I europa finns idag inget ETACS nät kvar och i Storbritannien stängde Cellnet ner sitt nät 2000 och Vodafon 2001.

C-Netz, Västtyskland, det var det tredje och sista analoga telefonsystemet i som Tyskarna provade efter A- och B-Netz. D-netz är alltså GSM och det är förklaringen till D2 som Mannesman numera Vodafones nät kallas. Det var Deutsche Telecom, dagerns T-Mobil, som drev nätet och Siemens som utvecklade det. Det var ett 450 MHz, startade 1985 och det hade 800 000 användare i början av 1990-talet och stängde 31/12 2000. C-Netz var till exempel först med att dela på telefonen och användar-id med ett telefonkort med en magnetremsa och från 1988 började man med ett SIM-kortet. Man använde också PIN-kod och systemstöd autentisering. Systemet exporterades även till Portugal och Syd-Afrika men det fanns ingen roaming. Vi levererade aldrig några telefoner till C-netz men förutom Siemens så tillverkade bland annat Alcatel, Philips, Motorola, Nokia, AEG och Technophone telefoner.

2  C-Netz telefon, Technophone

 I Frankrike fanns det två system, French telecom körde ett eget system, RadioCom 2000, utvecklat i Frankrike av Matra, Alcatel, Radiotel, Mobitel och Sagem. Vem som gjord vad är inte lätt att reda ut men även Nokia var en av telefonleverantörerna. 1986 börjar på 400 MHz men tvingas använda flera olika frekvenser på olika platser för att möte efterfrågan. 1988 finns det 60 000 abonnenter. Från 1990 introducerar man mobiler med dual-band 400/900 MHz.

Det andra 1G systemet i Frankrike är en fransk variant av NMT (NMT-F) och det startar 1988 av SFR. SFR var ett konsortium vars huvudägare är CGE med bland annat BellSouth och Racal. SFR fortsatt med GSM och finns fortfarande kvar som en av mobiloperatörerna i Frankrike. Numera är SFR helägt av CGE som sedan 1998 heter Vivendi, ett mäktigt konglomerat som bland annat äger det Veolia som driver Öresundtågen. Men det är en helt annan historia.

I Japan fanns det flera 1G system t ex hade NTT DoCoMo TZ-801, TZ-802, and TZ-803 konkurrenten DDI (Daini Denden Planning) som använde JTACS (Japan Total Access Communications System)

I Italien körde man Radio Telephone Mobile (RTM) på 450 MHz, startade 1984 av SIP hade 100 000 användare och avvecklades helt 1996. Men i Italien så hade man också ETACS parallellt innan GSM ersatte båda.

3

 

4

 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.