Ericsson 1999 – 2000

Nu var det slut på det roliga för oss. För Ericsson i stort så planar det ut lite, vinsten sjunker med 10 % men takten på R&D sänks inte, tvärtom, Nu kan man dessutom också se på siffrorna att försäljningsomkostnaderna är nästan lika stora som kostnaderna för R&D och sälj ökar sina kostnader, relativ faktureringen,  mer än utvecklingssidan. Under den tiden som Sven Christer Nilsson satt som VD, hann vår vinst på mobilsidan, i princip, att försvinna. Trots att vår volym ökade från 24 till 31 miljoner telefoner under 1999 så tappade vi marknadsandelar. Vi lyckades få ut 20 nya telefoner,  t ex kom A1018, T10 och R250pro, men längre än till ett noll resultat räckte det inte. Förseningar och långsamma ramper gjorde att det mesta kom i slutet av året. T28 t ex hade introducerats redan i början av 1999 men komponentbrist tillsammans med rampproblem i fabriken gjorde att det dröjde till andra halvåret innan det tog fart. Nya och roliga tillbehör kom det också t ex Chatboard, FM radio, MP3 spelare och så kom det första BlueTooth headsetet.

Sommaren 1999 var Ramqvist tillbaks tillsammans med Kurt Hellström i ledningen. Naturligtvis så var man inte nöjde med att bara nå break-even utan man ville tillbaka till de marknadsandelar och vinster vi hade haft och Q4 hade varit bra, så tillförsikten inför 2000 var stor. Den globala marknadsföringen började också ge resultat, Ericsson rankades 1999 som det 17 starkaste varunamnet i världen.

Årsrapporten från 1999 var full av bilder på våra telefoner men nästa års rapport hade inte en enda. Då hade man en ”RBS3000 WCDMA radiobas” under produktion i Gävle på första sidan och det kallades för the ”true picture of Ericsson”. Och undra på det när konsumentprodukter gick back med 24 miljarder kronor! Hälften var dock en reservation som behövdes för omstrukturering framåt i det back-to-profit program som satts igång. I mars 2000 hade Jan Wäreby efterträtt Johan Siberg som ansvarig för konsumentprodukter. Uppdraget var klart, öka volymen och tjäna pengar igen. Visst ökade vi volymen. 43.3 miljoner telefoner lyckades vi sälja vilket ”bara” räckte till ca 10% marknadsandel med en marginal som inte alls var vad den brukade vara. Inte alls i nivå med ambitionen och nu började man tröttna på det vi höll på med inom konsumentprodukter.

En del av den direkta förlusten bedömdes uppkomma inom supply chain varför man kontaktade Flextronics för att ta över flertalet av våra fabriker. Dessutom förstod man att andra företag som Arima och GVC i Taiwan var bättre lämpade att utveckla och tillverka de prispressade entry-telefonerna. Till detta kom kvalitetsproblem, sju miljoner telefoner kom tillbaks för reparation. Sedan var det missflyt med valutan.  Men dessutom hade det blivit flera konkurrenter, så för första gången fanns det fler telefoner än vad marknaden efterfrågade vilket straffade oss då vi satt med fel produkter, speciellt i entry. Sedan brann det hos Philips, som levererade ett chip till oss, vilket inte gjorde det bättre.

Men trots att vi gjorde ett så uselt resultat så lyckades hela koncernen öka sin vinst totalt sett och kunde rapportera ett rekordresultat allt tack vare Operatörssegementet som tjänade gruvligt mycket pengar även om en del var från bolagsförsäljningar. Det var inte bara mobilsystem som gick lysande, AXE hade ett nytt rekordår samt hela den IP och Internet strategin som man lades fast under 1994-95 betalde nu sig ordentligt. Tur var väl det för det gav ju visst andrum inför vad som komma skulle. Utan ett så starkt 2000 för Ericsson totalt så hade det nog aldrig blivit något SonyEricsson eller Ericsson Mobile Platforms, det tålamodet som behövdes från ledningen hade nog inte funnits då.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.