TDMA i USA

I slutet av 1980-talet började man få kapacitetsproblem i det amerikanska mobiltelefonnätet och behövde på ett enkelt sätt öka kapaciteten i sina befintliga AMPS-nät. Det fanns två konkurrerande lösningar. Motorola föreslog N-AMPS som bara var en mera komprimerad talkanal och mot det stod D-AMPS, som Ericsson föreslog, som var en TDMA-lösning på talkanalen. Man digitaltaliserade talet, komprimerade det och kunde på så sätt dela upp talkanalen i tre tidsluckor. Alla klockor, frekvenser och kanaler i övrigt behölls. Avsikten var att kunna återanvända så mycket som möjligt av AMPS och kunna köra både det analogt och digitalt i samma nät och i samma dual mode telefon. Rent praktiskt gick utbyggnaden till så att man tog ut en AMPS transciver i basstationen, satte in en DAMPS och så hade man tredubblat kapaciteten. I en senare release digitaliserade man även kontrollkanalen (DCC) samt lade till bl.a. till SMS och Circuit Switch Data. AT&T var den största operatören som valde att köra med D-AMPS men även t ex i Kanada, Latinamerika, Ryssland och Israel användes det.

När man senare auktionerade ut PCS-licenser på 1900 Mhz bandet i mitten på 1990-talet så valde AT&T att fortsätta med D-AMPS i det nya frekvensbandet. Men det blev inte riktigt så bra som man hade hoppats, då GSM blev så oerhört mycket större så kom alltid D-AMPS telefonerna i andra hand hos telefontillverkarna, vilket irriterade AT&T. Att sedan driva systemutvecklingen ensam fungerade inte heller i praktiken. I slutet av 1990-talet valde därför AT&T att överge D-AMPS och också gå över till PCS1900 som GSM lösningen kom att kallas. D-AMPS försvann sedan successivt och är nu helt borta. Sista näten i USA stängdes definitivt ner 2007-8.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.